Mänskliga rättigheter är ingen åsiktsfråga

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna godkändes för precis 70 år sedan och följdes av de första internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Varje människa har rätt att åtnjuta mänskliga rättigheter. De har inte utformats för att gälla endast en viss grupp eller medborgare i ett visst land. Den nationella lagstiftningen får inte stå i konflikt med internationella konventioner som staten har satt i kraft. Förverkligandet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna förutsätter ett fortlöpande arbete för att säkerställa att de mänskliga rättigheter som tryggas i konventionerna även förverkligas i praktiken.

De grundläggande och mänskliga rättigheterna eller likabehandling är inte åsiktsfrågor och gäller inte enbart under goda tider. Deras betydelse betonas i utmanande situationer i samhället. De grundläggande och mänskliga rättigheterna garanterar trygghet för alla, och det är i synnerhet människor som har en sämre ställning i samhället som behöver skydd. Vissa personer är på grund av sina personliga egenskaper mer utsatta för diskriminering eller utnyttjande än andra, till exempel personer med funktionsnedsättning, personer som tillhör sexuella minoriteter eller könsminoriteter eller personer som saknar uppehållstillstånd.

I Finland har situationen i samhället blivit mer utmanande ur ett människorättsperspektiv. Det framträder som fördomar, diskriminering och hatretorik. De grundläggande och mänskliga rättigheterna har ifrågasatts även i Finland. Kritik har riktats mot FN:s flyktingkonvention, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och till exempel sådana rättigheter som rätten att använda sitt modersmål eller samernas ställning som ursprungsfolk.

Den långa ekonomiska recessionen som har hållit Finland i sitt grepp och polariseringen av samhällsklimatet under de senaste åren har lett till oro för att jämlikheten ska försämras. I Finland finns det grupper av människor vars fullständiga tillgång till sina rättigheter har äventyrats. En granskning på allmän nivå visar att välfärdsstaten fungerar, men den måste bära också dem som är allra mest sårbara, människor som har sämre förmåga och möjligheter att kräva de rättigheter som tillhör dem. Man ska inte sätta en prislapp på de grundläggande och mänskliga rättigheterna enligt det rådande ekonomiska läget eller regeringens politiska inriktning.

I Finland har det under de senaste åren gjorts mycket för att främja de mänskliga rättigheterna och likabehandling trots den utmanande situationen i samhället. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ratificerades äntligen i Finland 2016. Sexuella minoriteters och könsminoriteters ställning har diskuterats aktivt under de senaste åren. Ikraftträdandet av den jämlika äktenskapslagen våren 2017 som en följd av ett medborgarinitiativ och godkännandet av moderskapslagen i riksdagen i februari 2018 var fina och motiverade slutresultat av ett långt arbete. För tillfället kan det största problemet anses vara translagen, som kränker de mänskliga rättigheterna för personer som genomgår en könskorrigering och som den nuvarande regeringen inte vill förnya. Medborgarorganisationerna har varit en betydande förändringskraft bland annat vad gäller förbättringen av ställningen för sexuella minoriteter och personer med funktionsnedsättning. Aktivism har betydelse.

Likabehandling i samhället framskrider i praktiken i små steg. Jag tror på att mänskliga rättigheter, likabehandling och jämställdhet bör försvaras. Låt oss se tillbaka på varför männsikorättskonventionerna har skapats. För att alla människor är lika mycket värda och därför måste var och en behandlas lika.


Kirsi Pimiä

diskrimineringsombudsman